rebeccamoe

Som så många andra har jag också dagar då allting går emot. Och när det är tunga organisationskolosser som obarmhärtigt rullar över en känner man sig som den lilla människa man faktiskt är. Jag vill så gärna tro att godhet och rättvisa segrar i slutändan, man måste ha tilltro till att saker och ting ordnar sig tillslut. Men det är så sjukt svårt ibland - speciellt som man blir sparkad på när man ligger. Jag kan absolut känna med alla människor som har blivit utförsäkrade i och med de nya hårda reglerna, att de inte ens får andrum att anpassa sig innan de blir utkastade i råkylan. Samtidigt som jag står för att jag tycker att det är bra att många får hjälp med att sparka igång sin motor.

Men när Murphy - han som tar med sig lagen om alltings jävlighet gör besök i vår farstu, så är det svårt att hävda sig. Ungefär som att försöka skjuta ihjäl mygg med en hagelbössa.

En historia från verkligheten:

"Kalle jobbar häcken av sig på sitt jobb som han har, arbetsgivaren kräver mer än vad lagen och avtalet säger- och han betalar inte ut någon övertid. Kalle kämpar på ändå, för jobbet i sig trivs han med, och vill ju inte bli arbetslös...
Efter ett år börjar det tära ordentligt på Kalle att jämt bli tagen för givet, få orimliga krav på sig, inte betalt för det och absolut ingen fritid med sin familj. Kalles fru ser hur han blir äldre och äldre dag för dag och är orolig. Dagen kommer då de kommer överens om att hälsan är viktigare och det finns viktigare saker i livet än just det här jobbet. Slaveriet var avskaffat. Kalle jobbar uppsägningstiden ut för att inte lämna arebetsgivaren i sticket - och tror (i sin enfald) att de avslutar den här tiden respektfullt.
Smällen kommer vid lönedagen, ingen lön.... Kalle ringer ju direkt och ifrågasätter, och får till svar att han inte kommer få några pengar för företaget har inte råd- de måste betala dem som jobbar kvar först. Kalle får vänta. Månaden efter är det samma sak, den förra lönen kommer inte - inte heller den här och semesterersättningen som ingår i slutlön är lika puts väck den.... för att inte tala om alla hundratals övertidstimmar som är obetalda.

Historien innehåller mycket mer än så här, men tre månader efter att den första lönen uteblivit och familjen har stått minus halva hushållets inkomst. Så lägger arbetsgivaren på locket, och vägrar svara överhuvudtaget. Kalle ringer facket. Facket har inte kunnat dra medlemsavgiften på 400 kronor på tre månader, så nej, här kan inte Kalle räkna med någon hjälp. (Kalle står förstås fortfarande kvar med den skulden...) Kalle ringer polisen, det är närapå hundratusen som Kalle har blivit "rånad" på. Här kan inte Kalle få hjälp heller - man kan inte polisanmäla en sån sak. De hänvisar till facket!!! eller att anlita egen advokat. Kalle ringer tillsist en advokat. Kreditvärdigheten är inte den bästa efter att ha varit utan pengar under en längre tid, och en del (nästan alla) räkningar inte har kunnat blivit betalda. Så advokaten vill ha 1450 kr i förskott på första mötet, innan han ens kommer att ringa upp. Jaha, ekonomin står och blöder, och nu måste Kalle hitta denna nätta summa att betala advokat - utan att veta om det kommer ge något. Han sparar och gnor ett par veckor och får ihop till avgiften, advokaten ringer och de pratar i tio minuter. Inga problem säger advokaten till Kalle, jag skriver ett brev till arbetsgivaren och berättar vad som händer om han inte betalar... då kommer vi gå till rätten. Han ska slänga ihop det på fredagen säger han så att processen skyndas på.
Brevet blir skickat (mycket senare än vad som sagts), inga pengar har betalats till Kalle som inte har fått reda på någonting egentligen.
Däremot dimper nu en räkning ner i brevlådan på tiden som det tog att skriva brevet, nära på 2000 kr. vill advokaten ha för besväret. Det ingick tydligen inte i den första timmen som var betald för, trots att telefonsamtalet bara varade i tio minuter.
Det här får Kalle nu betala för... Fackliga avgifter fast han inte fått hjälp, påminnelseavgifter och räntor för att inte räkningar har blivit betalda för att han inte fått ut lön, (skattepengar för en polis som inte kan hjälpa) advokatarvode gånger flera- för att få hjälp med det han har rätt till utan att få utdelning av det.... den här nedåtgående spiralen går så snabbt som om den hade fan själv i baken!

Jag brukar alltid säga att om du håller på att gräva ner dig i en grop- sluta då att gräva! Men hur i all världens namn gör man när det är andra idioter som gräver åt en???

Jag hoppas att Kalle får sina pengar snart, och att advokatkostnaderna läggs på arbetsgivarens skuld- som sig bör. Jag önskar att de stora tunga organistionshjulen slutar att rulla över och mosa små personer som bara försöker göra allt de kan, för mer kan ingen människa göra.

//xxx

Ooooh, jag skulle också vilja leva i en utopi, dansa naken i en värld där alla fick vara med på egna villkor, där inga fördomar eller skillnader fanns. Ingen ska behöva gå hungrig eller behöva arbeta om de inte vill, ingen ska hamna i kläm. Alla ska ändå få allt som de vill...

Jultomten ska vara verklig och komma två gånger om året, näcken hålla fiollektioner för den som vill. Inga krav ska ställas på medborgarna och bidrag till alla, avskaffa stat och kung - stoppa åldrandet och bli förevigt ung...

Vi kan alla göra vårt bästa, vårt yttersta för att det ska bli rättvist för så många som möjligt. Realistiskt sett så är det omöjligt att "behaga" alla. Mina behov har tagit snabba vändningar och ändrats i takt med att jag blivit äldre... jag misstänker att det är så för fler än mig.

Fick höra idag att alla politiker är bluffar! :-O Men oj, säger jag, är det något man smittas av när man första gången engagerar sig i politiken... eller växer man in i det? Sakta men säkert så blir man "förbluffad"? Förbluffad är jag hur många människor det finns som inte är intresserad av att lära sig någonting ingående, men mer än gärna kastar skit och vänder kappan efter vinden. Politikerna SKA jobba 24 timmar om dygnet, vara i Bryssel och i stockholm, helst samtidigt... med jämna mellanrum bör de vara ute och tala MED folket och känna på verkligheten "hands on" så att säga. De ska också leva som de lär, och inte tjäna pengar på det, men Gud nåde dem om de inte är en riktig "familjefar/mor" till sina barn... de ska också hålla ordning på ALLA sina medarbetare, de ska veta exakt vad de gör och inte gör - för det kommer man få stå till svars för. Inte heller får politiker ha ett avvikande beteende som missbruk, tända på kvinnor eller karlar eller tvärtom. Nej, politiker ska vara tingeling, peter pan och Jultomten med en skopa Florence Nightingale. Annars är de bluffare, hycklare och lögnare hela bunten.

Nåväl, jag må bli kallad för bluff, men jag tror fortfarande på allas våra inre förmågor. Det skulle vara fantastiskt att dansa naken i LALA-land, men jag är grå realist och låter det vara en hemlig dröm ;-)

När jag röstar imorgon, gör jag det med min tro på människan - att varken din eller min styrka är en bluff!

Jag, du och alla andra i världen har alltid ett val, vi tar beslut hundratals gånger om dagen från att dricka kaffe till frukost till att lösa stora problem. Jag gör ett val att svara min man vänligt istället för snäsigt, jag ler mot min granne även om jag är trött... jag skulle aldrig bära hand på ett barn oavsett vad liten har gjort eller inte gjort... Livet kantas av beslut som vi måste ta och jag blir sjuk när morgontidningen gör mig påmind att det lever monster i vår värld. Helst av allt skulle jag vilja blunda och låtsas om att det inte fanns, att det går väljare av beslut på våra gator som när som helst väljer att göra det ofattbara. Vad jag pratar om nu är lilla Theo som blev ihjälslagen av sin styvfar... två år gammal. TVÅ år!! Hur kan en frisk vuxen människa göra ett sådant val? Jag måste tro att han är sjuk, mycket sjuk i sin hjärna. Men historien upprepar sig och jag minns Bobby, jag minns Engla, jag minns.. det är för många, det är alldeles för många därute som gör val som ödelägger andras världar och det gör mig illamående, det gör mig rädd.

Jag skulle vilja rädda alla, skydda världens barn mot medmänniskors grymhet och inser till min förtvivlan att vi kan varken rädda Theo, Engla eller spädbarnet som blev skakat till döds. Vissa val går inte att göras ogjorda hur mycket vi än vill.

Välj med omsorg, kära medmänniska, och var försiktig med de valen som aldrig kan tas tillbaka.
Du är egen herre över dina egna val - stora som små, och med det kommer ansvar.

Håll labbarna för dig själv, om det inte är smek du tänker ge...
//Rebecca

Vem är jag att döma?

Insikten har under senare år slagit mig att jag har så enormt många egna demoner som föder sig på att jag låter dem vara, frodas och bli något av grundstomme till mina egna åsikter. Är det det som är baksidan av att bli äldre? Att ha så många erfarenheter i bagaget att jag av rutin så dömer folk, fä och beteende utan att ge dem en ärlig chans. Ja, det kan mycket väl vara så. "been there, done that..."

Jag hävdar gärna och ofta att alla har rätt till att få börja morgondagen på ett nytt blad, använda sig av alla positiva egenskaper man bär med sig - men också rätten att lämna de mindre bra i gårdagen. Men jag lever inte riktigt som jag lär, och är nog i grunden en långsint jävel. DET vill jag ändra på, jag ska be om en andra chans och försöka bygga upp de broar jag bränt. Oavsett vem som brände dem.

Jag har en vän, en klok och kär sådan - som jag brukar reta för hennes favoritcitat: "Jag tror på duvan som vet vart den ska, jag tror på godhet och bättring." Egentligen är jag nog lite avundsjuk på henne för att det verkligen är hennes övertygelse, jag önskar jag hade det förtroendet.

I helgen åker jag tillbaka i tiden och tar tag i mina demoner, jag skall klä av dem nakna och skrämma dem på flykten. Jag ska inte döma, jag ska lyssna, jag ska följa duvan - för någon har sagt mig; att hon vet vart hon ska!

Glöm inte att berätta för någon hur mycket den betyder för dig- det är ibland avgörande.

//Rebecca

Tänk att jag har nog ett av de bästa jobben man kan ha...

Förr arbetade jag som sjukvårdspersonal på en stor akutmottagning, älskade det jobbet också faktiskt - att få göra något av betydelse, kunna påverka och lindra omständigheter som människor råkat ut för. Jag arbetade där ganska länge och ingen dag var den andra lik på sitt sätt. Nya människor kom in i mitt liv för en stund och hur jag bemötte dem gjorde stor skillnad för hur deras nu och morgondag skulle bli. Det var mycket sorg och tårar, men också skratt i min vardag - deras "katastrof".

Jag drabbades själv av något smygande, ett litet djävulstyg som hade bestämt sig för att sätta käppar i mitt livets hjul... läkaren hade gett det namnet psoriasisartrit, och att kunna jobba med hela kroppen resten av mitt liv var att glömma. Nu skulle det till cellgifter, solning och kortisonsalvor. Deltidssjukskrivning och sen skulle det bara gå utför!? Jag bara gapade. Va? En livsdom bara så där?

Nej jag ska inte gå in på mera om det, men det blev min vändning i livet och jag tänkte att om jag inte kunde utföra det jobb som jag var utbildad för, så får jag skapa mig ett nytt "nu"... för att få en annan morgondag.

Nu jobbar jag fortfarande med att göra skillnad i människors liv (det är där jag trivs) men från ett annat håll. Jag brukar säga att jag idag jobbar med "friska" människor mot förr "sjuka, skadade". Det är en grov beskrivning men stämmer ganska bra. Att få arbeta som coach till människor som behöver hjälp med att starta sin motor, personer som har tappat bort sina egna startkablar är inte längre att hjälpa genom hjärt och lungräddning utan visa på vägar och hjälpmedel till var och en så man kan hjälpa sig själv. Jag tror på människans inre förmågor helt enkelt.

Det spelar ingen roll vart du har varit, det som betyder något är vart du är på väg och vad du har, här och nu.  Det ska vi arbeta med. Ryggsäcken kan vara tung av olika erfarenheter, men vi använder dem som verktyg. För vad många tycks ha glömt bort är att var och en betyder något, vi gör ett avtryck i andras liv - hela tiden.

Jag är värd tiden, och det är du också... varje dag, varje nu!

//Coach MOE

Vad är det som händer i skolorna egentligen? Våra barn är miljömedvetna och förmanar oss föräldrar dagligen att inte vara miljöbovar :-P DET har de lärt sig i skolorna, att kompostera och värna om vår moder jord. Däremot står klagan högt i tak och kraven om dyra prylar och kläder ökar... i och med att skolorna nu har startat. Andraklassare går uppklädda till tänderna i designerkläder och den som inte äger "rätt" saker får genast veta det... Visst vi hör att lärarna är medvetna om problemet, men det skrapas bara på ytan.

Sitter och arbetar med min bok, och tar upp just detta i ett helt eget kapitel- för enligt mig handlar det om föräldrars ekonomiska dyslexi och rädsla för pengar. Ja, rädsla för pengar, barnen blir inte involverade och har inte en chans att få grundläggande förståelse. Jag har varit precis likadan, och fick mig ett brutalt uppvaknande när jag en dag förklarade för dottern att vi inte bara kunde gå och köpa henne en rosa laptop - bara för att hon inte hade nån. -"Det är dyrt" förklarade jag.... -"skaffa mer pengar då" Blev hennes svar.

Jag insåg nu att det är upp till oss föräldrar, men likväl skolan att göra våra barn liiite mer ekonomiskt medvetna, det är inte en slump att krditbolagen har siktat in sig på ungdomarna med mobillån och snabba cash och att trenden har blivit att man blir kund hos kronofogden innan man ens (blivit torr bakom öronen) lärt sig om budgetar och räntor.

Nej! Upp till kamp! Det är på tiden att vi lär oss att inte vara rädd för det som styr våra liv.