rebeccamoe

Älskade höst, jag hatar dig....

Du symboliserar slutet på cirkeln när allt vissnar och dör, dagarna blir kortare och luften rå. Ändå kan jag inte låta bli att känna en slags upprymdhet när det varma kaffet smakar extra gott för att det är kallt ute.. eller för att de döende växternas färger gör min dag till ett skådespel.

Jag får ta fram alla ljusstakar och köpa femhundra värmeljus, yllefilten som farmor har gjort tjänar åter sitt syfte i soffan och det är extra härligt att krypa tätt, tätt intill mannen i mitt liv.

Nu börjar också oron gnaga i själen hos alla som saknar hem, som varken har yllefilt, värmeljus, man eller tak... När kylan kryper tätt intill är det hos alla dem den stannar kvar. 

Om dagarna pratar jag om jobb, en plats att höra till där man får känna sig nyttig och tjäna sitt uppehälle, jag pratar om vidareutveckling och självkännedom... allt sånt där som inte betyder någonting så länge man inte är trygg, varm och mätt. Hösten kryper på och verkligheten kan vara obarmhärtig. Jag vet att det fanns barn när jag var liten som sov ute i bilvrak om nätterna för det var bättre än att gå hem, och jag misstänker att det inte har förändrats ett dugg. Jag vet också att barn i alla åldrar är extremt lojala mot sina föräldrar och skickliga på att dölja sanningen för samhället - därför kommer barnen få fortsätta sova ostört i bilvraken... Jag vet att det måste till en förändring i myndigheternas tänk kring barn som far illa, för som det ser ut i dag - famlar dom i mörkret.

Hur kan man om man går sönder redan som liten förväntas fixa sig själv och fungera utan problem? Jag kan inte hjälpa en människa att vidareutvecklas om han inte var färdig till att börja med...


Glöm inte att just DU är viktig och unik, och värd att kämpas för
DU har en speciell funktion i min värld, som inte skulle vara densamma utan dig


/Moe

Som så många andra har jag också dagar då allting går emot. Och när det är tunga organisationskolosser som obarmhärtigt rullar över en känner man sig som den lilla människa man faktiskt är. Jag vill så gärna tro att godhet och rättvisa segrar i slutändan, man måste ha tilltro till att saker och ting ordnar sig tillslut. Men det är så sjukt svårt ibland - speciellt som man blir sparkad på när man ligger. Jag kan absolut känna med alla människor som har blivit utförsäkrade i och med de nya hårda reglerna, att de inte ens får andrum att anpassa sig innan de blir utkastade i råkylan. Samtidigt som jag står för att jag tycker att det är bra att många får hjälp med att sparka igång sin motor.

Men när Murphy - han som tar med sig lagen om alltings jävlighet gör besök i vår farstu, så är det svårt att hävda sig. Ungefär som att försöka skjuta ihjäl mygg med en hagelbössa.

En historia från verkligheten:

"Kalle jobbar häcken av sig på sitt jobb som han har, arbetsgivaren kräver mer än vad lagen och avtalet säger- och han betalar inte ut någon övertid. Kalle kämpar på ändå, för jobbet i sig trivs han med, och vill ju inte bli arbetslös...
Efter ett år börjar det tära ordentligt på Kalle att jämt bli tagen för givet, få orimliga krav på sig, inte betalt för det och absolut ingen fritid med sin familj. Kalles fru ser hur han blir äldre och äldre dag för dag och är orolig. Dagen kommer då de kommer överens om att hälsan är viktigare och det finns viktigare saker i livet än just det här jobbet. Slaveriet var avskaffat. Kalle jobbar uppsägningstiden ut för att inte lämna arebetsgivaren i sticket - och tror (i sin enfald) att de avslutar den här tiden respektfullt.
Smällen kommer vid lönedagen, ingen lön.... Kalle ringer ju direkt och ifrågasätter, och får till svar att han inte kommer få några pengar för företaget har inte råd- de måste betala dem som jobbar kvar först. Kalle får vänta. Månaden efter är det samma sak, den förra lönen kommer inte - inte heller den här och semesterersättningen som ingår i slutlön är lika puts väck den.... för att inte tala om alla hundratals övertidstimmar som är obetalda.

Historien innehåller mycket mer än så här, men tre månader efter att den första lönen uteblivit och familjen har stått minus halva hushållets inkomst. Så lägger arbetsgivaren på locket, och vägrar svara överhuvudtaget. Kalle ringer facket. Facket har inte kunnat dra medlemsavgiften på 400 kronor på tre månader, så nej, här kan inte Kalle räkna med någon hjälp. (Kalle står förstås fortfarande kvar med den skulden...) Kalle ringer polisen, det är närapå hundratusen som Kalle har blivit "rånad" på. Här kan inte Kalle få hjälp heller - man kan inte polisanmäla en sån sak. De hänvisar till facket!!! eller att anlita egen advokat. Kalle ringer tillsist en advokat. Kreditvärdigheten är inte den bästa efter att ha varit utan pengar under en längre tid, och en del (nästan alla) räkningar inte har kunnat blivit betalda. Så advokaten vill ha 1450 kr i förskott på första mötet, innan han ens kommer att ringa upp. Jaha, ekonomin står och blöder, och nu måste Kalle hitta denna nätta summa att betala advokat - utan att veta om det kommer ge något. Han sparar och gnor ett par veckor och får ihop till avgiften, advokaten ringer och de pratar i tio minuter. Inga problem säger advokaten till Kalle, jag skriver ett brev till arbetsgivaren och berättar vad som händer om han inte betalar... då kommer vi gå till rätten. Han ska slänga ihop det på fredagen säger han så att processen skyndas på.
Brevet blir skickat (mycket senare än vad som sagts), inga pengar har betalats till Kalle som inte har fått reda på någonting egentligen.
Däremot dimper nu en räkning ner i brevlådan på tiden som det tog att skriva brevet, nära på 2000 kr. vill advokaten ha för besväret. Det ingick tydligen inte i den första timmen som var betald för, trots att telefonsamtalet bara varade i tio minuter.
Det här får Kalle nu betala för... Fackliga avgifter fast han inte fått hjälp, påminnelseavgifter och räntor för att inte räkningar har blivit betalda för att han inte fått ut lön, (skattepengar för en polis som inte kan hjälpa) advokatarvode gånger flera- för att få hjälp med det han har rätt till utan att få utdelning av det.... den här nedåtgående spiralen går så snabbt som om den hade fan själv i baken!

Jag brukar alltid säga att om du håller på att gräva ner dig i en grop- sluta då att gräva! Men hur i all världens namn gör man när det är andra idioter som gräver åt en???

Jag hoppas att Kalle får sina pengar snart, och att advokatkostnaderna läggs på arbetsgivarens skuld- som sig bör. Jag önskar att de stora tunga organistionshjulen slutar att rulla över och mosa små personer som bara försöker göra allt de kan, för mer kan ingen människa göra.

//xxx

Ooooh, jag skulle också vilja leva i en utopi, dansa naken i en värld där alla fick vara med på egna villkor, där inga fördomar eller skillnader fanns. Ingen ska behöva gå hungrig eller behöva arbeta om de inte vill, ingen ska hamna i kläm. Alla ska ändå få allt som de vill...

Jultomten ska vara verklig och komma två gånger om året, näcken hålla fiollektioner för den som vill. Inga krav ska ställas på medborgarna och bidrag till alla, avskaffa stat och kung - stoppa åldrandet och bli förevigt ung...

Vi kan alla göra vårt bästa, vårt yttersta för att det ska bli rättvist för så många som möjligt. Realistiskt sett så är det omöjligt att "behaga" alla. Mina behov har tagit snabba vändningar och ändrats i takt med att jag blivit äldre... jag misstänker att det är så för fler än mig.

Fick höra idag att alla politiker är bluffar! :-O Men oj, säger jag, är det något man smittas av när man första gången engagerar sig i politiken... eller växer man in i det? Sakta men säkert så blir man "förbluffad"? Förbluffad är jag hur många människor det finns som inte är intresserad av att lära sig någonting ingående, men mer än gärna kastar skit och vänder kappan efter vinden. Politikerna SKA jobba 24 timmar om dygnet, vara i Bryssel och i stockholm, helst samtidigt... med jämna mellanrum bör de vara ute och tala MED folket och känna på verkligheten "hands on" så att säga. De ska också leva som de lär, och inte tjäna pengar på det, men Gud nåde dem om de inte är en riktig "familjefar/mor" till sina barn... de ska också hålla ordning på ALLA sina medarbetare, de ska veta exakt vad de gör och inte gör - för det kommer man få stå till svars för. Inte heller får politiker ha ett avvikande beteende som missbruk, tända på kvinnor eller karlar eller tvärtom. Nej, politiker ska vara tingeling, peter pan och Jultomten med en skopa Florence Nightingale. Annars är de bluffare, hycklare och lögnare hela bunten.

Nåväl, jag må bli kallad för bluff, men jag tror fortfarande på allas våra inre förmågor. Det skulle vara fantastiskt att dansa naken i LALA-land, men jag är grå realist och låter det vara en hemlig dröm ;-)

När jag röstar imorgon, gör jag det med min tro på människan - att varken din eller min styrka är en bluff!

Jag, du och alla andra i världen har alltid ett val, vi tar beslut hundratals gånger om dagen från att dricka kaffe till frukost till att lösa stora problem. Jag gör ett val att svara min man vänligt istället för snäsigt, jag ler mot min granne även om jag är trött... jag skulle aldrig bära hand på ett barn oavsett vad liten har gjort eller inte gjort... Livet kantas av beslut som vi måste ta och jag blir sjuk när morgontidningen gör mig påmind att det lever monster i vår värld. Helst av allt skulle jag vilja blunda och låtsas om att det inte fanns, att det går väljare av beslut på våra gator som när som helst väljer att göra det ofattbara. Vad jag pratar om nu är lilla Theo som blev ihjälslagen av sin styvfar... två år gammal. TVÅ år!! Hur kan en frisk vuxen människa göra ett sådant val? Jag måste tro att han är sjuk, mycket sjuk i sin hjärna. Men historien upprepar sig och jag minns Bobby, jag minns Engla, jag minns.. det är för många, det är alldeles för många därute som gör val som ödelägger andras världar och det gör mig illamående, det gör mig rädd.

Jag skulle vilja rädda alla, skydda världens barn mot medmänniskors grymhet och inser till min förtvivlan att vi kan varken rädda Theo, Engla eller spädbarnet som blev skakat till döds. Vissa val går inte att göras ogjorda hur mycket vi än vill.

Välj med omsorg, kära medmänniska, och var försiktig med de valen som aldrig kan tas tillbaka.
Du är egen herre över dina egna val - stora som små, och med det kommer ansvar.

Håll labbarna för dig själv, om det inte är smek du tänker ge...
//Rebecca

Vem är jag att döma?

Insikten har under senare år slagit mig att jag har så enormt många egna demoner som föder sig på att jag låter dem vara, frodas och bli något av grundstomme till mina egna åsikter. Är det det som är baksidan av att bli äldre? Att ha så många erfarenheter i bagaget att jag av rutin så dömer folk, fä och beteende utan att ge dem en ärlig chans. Ja, det kan mycket väl vara så. "been there, done that..."

Jag hävdar gärna och ofta att alla har rätt till att få börja morgondagen på ett nytt blad, använda sig av alla positiva egenskaper man bär med sig - men också rätten att lämna de mindre bra i gårdagen. Men jag lever inte riktigt som jag lär, och är nog i grunden en långsint jävel. DET vill jag ändra på, jag ska be om en andra chans och försöka bygga upp de broar jag bränt. Oavsett vem som brände dem.

Jag har en vän, en klok och kär sådan - som jag brukar reta för hennes favoritcitat: "Jag tror på duvan som vet vart den ska, jag tror på godhet och bättring." Egentligen är jag nog lite avundsjuk på henne för att det verkligen är hennes övertygelse, jag önskar jag hade det förtroendet.

I helgen åker jag tillbaka i tiden och tar tag i mina demoner, jag skall klä av dem nakna och skrämma dem på flykten. Jag ska inte döma, jag ska lyssna, jag ska följa duvan - för någon har sagt mig; att hon vet vart hon ska!

Glöm inte att berätta för någon hur mycket den betyder för dig- det är ibland avgörande.

//Rebecca

Det har alltid varit ett motto... att som man bäddar får man ligga.

Livet kan försvåras genom de fack vi "tvingas" in i och vilka slags redaskap som vi får att skapa vår egen verklighet, men jag tror ändå fullt och fast på att man har sitt eget öde i sina egna händer och vi är själva ytterst ansvariga för hur vi bemöter ALLT som vi ställs inför.

Nå, visst är allt relativt och det kanske inte stämmer till hundra procent, men i de flesta fall så gör det det.

Jag sa upp mig från jobbet. Ja visst en del säger korkat, andra nickar förstående när orsaken förklaras och jag själv var väl inte helt hundra på att jag gjorde rätt. Är dock helt övertygad om att det finns en anledning till att jag gjorde precis det, och nu hoppas jag bara på att det inte ska dra ut på tiden.

Möter du energislukare dagligen, och du står i sådan position att du inte kan gömma dig, eller ducka för attackerna, kan den enda lösningen vara att helt enkelt gå därifrån - och inte blicka bakåt. Likna det till att inte stå och dunka huvudet i en vägg... för att det gör ont helt enkelt.

Jag får skaffa mig ett nytt jobb helt enkelt, eller se till att den egna firman funkar (den enda som kan göra det är jag) för jag vet att jag kan skapa underverk, ståendes på rätt plattform och inte vid en vägg och stånga huvudet om och om igen.

Jag har klättrat ur många fack, och är överlappad med etiketter... och bitch är en av dem, men vet ni vad.. Shakespeare sa så klokt: "sometimes being a bitch, is the only thing a woman has to hold on to"

Händerna under täcket, de gör sig bättre där-
sov gott
Moe

Jag ska se till att krafsa ihop alla förtioelva halvfärdiga försök till manus. Har överseende med rödvinsringar och kaffefläckar och om jag plockar fram den andra sidan av mig, kanske jag kan finna något sammanhållande i allt ordbajs som har åstakommits.

Jag är helt övertygas om att allt handlar om rädsla. Den egna skräcken är en del av ens identitet, och det är läskigt att stirra den i vitögat. I hemlandet har Jante slagit klorna i merparten av befolkningen och det är inte fint att tycka sig bättre än någon annan. Men hur i helsike skall vi kunna lyfta vår egen självkänsla om vi inte kan starta med att tycka om oss själva? Rädslan är som ett monster som, om du försöker springa ifrån den - kommer att jaga dig, och finna nöje i det.

Varför uppfinna hjulet en gång till? Det är bara att se till historien för att upptäcka hur framgångsrika personer har nått dit de gjort. - Alla har trott på sig själv, ingen har underminerat sin förmåga och förminskat sin person.

Imorgon kommer att komma, framtiden möter dig på vägen, vare sig du vill eller inte. Det som har hänt och det som har gjorts kan inte ändras, så det är bara dumt att släpa med sig det på vägen. Alla har vi haft våra egna personliga tragedier och brottas med det föregångnas bördor. Men vi är var och en ansvariga för vad vi gör med våra erfarenheter och hur vi använder verktygen för att bygga vår egen framtid...

Det ska bara funka, finns inga andra alternativ



Ta hand om varandra, och gläd dig åt att du är du ;-)

Det här med att ta sig i kragen är så enkelt att säga till alla andra. Jag älskar att tala om för folk vad de bör göra, säga och hur de ska bete sig. Men som de flesta "know it all"´s här i världen är jag ganska urusel på att leva som jag lär.
Jag har i min skrivbordslåda och tjusigt utspritt i hela vårt "kontor" ungefär 4-5 böcker påstartade. en del har en grym början, andra ett par fängslande kapitel och nån ett fyndigt slut. Ingen av de här böckern ahänger ihop med varann, så komm inte o säg att jag ska klippa ihop dem ;-) (tanken har snurrat i mitt huvud, men det skulle INTE bli ett bra resultat.)

Men jag SKA ta tag i åtminstonde en eller två av böckerna, och för att utmana mig själv, skall jag skriva ner mina framsteg här.... jag ska då och då klistra in stycken av min framfart - bara för att visa att jag faktiskt sköter mig och inte står och stampar på samma jäkla nötta fläck... Jag ska.

Bara för att bevisa det, så publicerar jag första stycket ikväll!!!

Det står mig upp i halsen, allt gnäll i mellanmjölkens land. Människor som plöjer på och är enormt medvetna om sina rättigheter och har inte den blekaste om sina skyldigheter... skyldigheter mot sig själv. Man skapar sin egen verklighet och tillvaro. Visst är det så att vi får olika verktyg i livet, en del verkar kunna åka räkmacka och glassa sig genom livet.. men de har sina bekymmer. Andra får kämpa och arbeta mer för att se till att livet går dit man vill, och det kantas också av sina bekymmer.

Blev så upprörd idag när jag hörde på radio om en ung tjej som har växt upp i en missbruksfamilj, dåliga förhållanden och pissig skolgång... det som upprörde mig var att hennes fokus var att vara förbannad på att ingen gjort något när hon var sex å - när bekymrena startade, hon var förbannad för att det tagit så lång tid för samhället att vakna och vilja hjälpa henne. Va Fan!! Shit happens, ska hon nu gå i femton år och vara avig mot att inget gjorts förrän nu förlorar hon ju resten av sin ungdom också. Det som har hänt, har hänt - man får göra det bästa av dagen och se framåt. ingen ide att gräma sig över något som inte går att ändra på.

Många har upplevt sitt eget helvete, växt upp under förhållanden som vi inte anser anständiga, och det måste vi göra något åt, vi måste lära av historien inte gräva ner oss och spotta i motvind.