rebeccamoe

En organisation är föränderlig, den är rörlig, andas, tänker och känner. En organisation innehåller människor i varierande mängd. Vart man än står i organisationen så bör man påminna sig själv om varför man är just där. Vad är syftet? Och är det detsamma som man först tänkte. En underlig notering som jag gjorde under min studietid var att ju högre upp en person satt i en organisation, desto mer räknade man personerna under en som kostnader i balansräkningen istället för tillgångar.

Det för mig rakt på den gamla frågan om vem som kom först; hönan eller ägget.
Vad är personal/deltagre i en organisation egentligen? Är de en rak kostnad? Eller är de tillgångar som skapar inkomster? För vad vore en av de höga cheferna om hon inte hade personal underställda? Vad vore personal om de inte hade en arbetsuppgift? Vad vore arbetsuppgifter utan efterfrågan? Och hur kan det bli en efterfrågan utan en "kund" som står bakom?

Vi är alla beroende av varandra i olika led, och alla är en viktig del i att organisationen fungerar. Och precis som vilket maskineri som helst så behöver en organisation omvårdnad, rengöring, uppdatering och en varsam hand. Inte bara för att inte ha sönder den, men också för att få ut full kapacitet ifrån den. Lyckas man med det så har man också väldigt synligt satt personerna i organisationen på tillgångssidan i balansräkningen.

Jag har en liten organisation här hemma. Det är jag som är VD, försöker jag iallafall intala alla medlemmar, men att den minsta medlemmen på 9 kg. styr resten av oss med järnhand är vi nog egentligen smärtsamt medvetna om innerst inne! Det spelar ingen roll om verksamheten har fem medlemmar eller femhundra... alla är egna individer och skall behandlas som sådana, så visar man dem respekt och bygger självkänsla. var person behöver bli sedd och uppmuntrad/berömd, så stärker vi självkänslan och får denne att växa som person och uppskatta att hela tiden tänja sina egna gränser.

Så Organisera mera, det kallas underhåll ;-)
//Moe

Att vissa har lyckats ta sig till en ledande ställning, en chefsposition är otroligt. Men att en del sitter kvar sin inkompetens och oduglighet är helt makalöst. Vem fan har de mutat egentligen? Några visar sådant prov på social efterblivenhet att de helt enkelt måste vara välsignade av en turfé, för annars hade de knappt platsat som truckförare på lager.

Känner mig ganska insatt på vad människor vill ha utav sina chefer, hur de vill att en ledare ska vara. Nyckelorden som dyker upp vid frågan är exakt desamma som cheferna nämner vid samma.

En chef ska:
Kunna kommunicera - shit, något som verkar självklart från alla håll. Men sällan efterlevs.
Kunna ge konstruktiv positiv och negativ feedback - haha, ja alla vill ha det, inte många klarar av det.
lyssna och vara rättvis - mmm, det vore väl fantastiskt?!
vara en i gänget, men inte för nära.
dela med sig av verksamhetens resultat, både hur utgifterna ser ut - men GLÖM inte berätta vad vi faktiskt får in.
våga ta svåra beslut, och inte vara konflikträdd

Och så vidare...

En chef som låtsas lyssna, men som säger emot sig själv tappar man förtroende för. En chef som försöker framstå som smartare än du, men bara kommer med korkade svar - är det ingen som vill följa. En chef som aldrig är närvarande, men ändå tycker sig ha rätt att ha ogrundade åsikter kommer att bli avskydd.

Att lära sig att organisationer består av människor, och att människor inte är konstanta, är nog den viktigaste insikten du kan göra som person. Det spelar ingen roll om du har en ledande befattning eller om du är medarbetare. Att ingå i en organisation, vilken storlek den än må ha, kräver öppenhet, respekt för andra och ett visst mått av självinsikt.

Ta hand om dig, men glöm inte alla andra

Det vimlar av det överallt! Vart du än vänder sig möts du av personal på olika "serviceinrättningar" som bättre skulle passa på ett lager - långt bort ifrån kontakt med kunder. På restaurangen, bensinmacken, apoteket, mataffären... ja - you name it!! Man kan tycka att dessa människor har valt att själva arbeta på ett jobb som kräver en viss grad av servicemindness, och till stor del är det så. en jag vill lägga den stora skuldbördan på deras eländiga kundbemötande på cheferna. Det är inte hästens eller fotbollslagets fel om det går åt helvete, nej, det är ryttaren och tränaren som får stå det kastet. Och inte mer än rätt. Till det yttersta står platschefen också till svvars när personalen inte kan hantera det arbete som de är anställda att utföra, men vad jag ser ute så behöver de inte betala så pass att det svider - eftersom inte mycket görs.

Det är just detta jag har ägnat mina studier åt, att undersöka vikten av den mänskliga variabeln i organisationer. Det är vad jag vill göra... få chefer och organisationer att förstå hur man behandlar och hanterar sin personal för att de ska fungera optimalt i verksamheten. Jag vill SLÅ ner en flagga för hur viktigt det är med coachande förhållningssätt jämte sina kollegor och medarbetare. 

Jag är övertygad om att med lite vägledning så kan man höja produktiviteten och säkra en stabilare vinstprognos. Att ta hand om personalen, ALL personal är nyckeln till framgång. I mitt arbete idag, arbetar jag just med att tala med personal och chefer. Det ingår egentligen inte i min befattningsbeskrivning att göra detta i den grad jag gör, men jag gör det för att jag märker hur viktigt det är för alla inblandade parter, och resultaten talar sitt tydliga språk.

Mitt mål är således att utrota denna plåga som social inkompetens innebär, och kan jag inte ta kål på den, får jag lov att omvända den....

Inte sant?

tills nästa gång ;-) Håll inte händerna på täcket!

//Moe 

Jag ska se till att krafsa ihop alla förtioelva halvfärdiga försök till manus. Har överseende med rödvinsringar och kaffefläckar och om jag plockar fram den andra sidan av mig, kanske jag kan finna något sammanhållande i allt ordbajs som har åstakommits.

Jag är helt övertygas om att allt handlar om rädsla. Den egna skräcken är en del av ens identitet, och det är läskigt att stirra den i vitögat. I hemlandet har Jante slagit klorna i merparten av befolkningen och det är inte fint att tycka sig bättre än någon annan. Men hur i helsike skall vi kunna lyfta vår egen självkänsla om vi inte kan starta med att tycka om oss själva? Rädslan är som ett monster som, om du försöker springa ifrån den - kommer att jaga dig, och finna nöje i det.

Varför uppfinna hjulet en gång till? Det är bara att se till historien för att upptäcka hur framgångsrika personer har nått dit de gjort. - Alla har trott på sig själv, ingen har underminerat sin förmåga och förminskat sin person.

Imorgon kommer att komma, framtiden möter dig på vägen, vare sig du vill eller inte. Det som har hänt och det som har gjorts kan inte ändras, så det är bara dumt att släpa med sig det på vägen. Alla har vi haft våra egna personliga tragedier och brottas med det föregångnas bördor. Men vi är var och en ansvariga för vad vi gör med våra erfarenheter och hur vi använder verktygen för att bygga vår egen framtid...

Det ska bara funka, finns inga andra alternativ



Ta hand om varandra, och gläd dig åt att du är du ;-)

Det här med att ta sig i kragen är så enkelt att säga till alla andra. Jag älskar att tala om för folk vad de bör göra, säga och hur de ska bete sig. Men som de flesta "know it all"´s här i världen är jag ganska urusel på att leva som jag lär.
Jag har i min skrivbordslåda och tjusigt utspritt i hela vårt "kontor" ungefär 4-5 böcker påstartade. en del har en grym början, andra ett par fängslande kapitel och nån ett fyndigt slut. Ingen av de här böckern ahänger ihop med varann, så komm inte o säg att jag ska klippa ihop dem ;-) (tanken har snurrat i mitt huvud, men det skulle INTE bli ett bra resultat.)

Men jag SKA ta tag i åtminstonde en eller två av böckerna, och för att utmana mig själv, skall jag skriva ner mina framsteg här.... jag ska då och då klistra in stycken av min framfart - bara för att visa att jag faktiskt sköter mig och inte står och stampar på samma jäkla nötta fläck... Jag ska.

Bara för att bevisa det, så publicerar jag första stycket ikväll!!!

Det står mig upp i halsen, allt gnäll i mellanmjölkens land. Människor som plöjer på och är enormt medvetna om sina rättigheter och har inte den blekaste om sina skyldigheter... skyldigheter mot sig själv. Man skapar sin egen verklighet och tillvaro. Visst är det så att vi får olika verktyg i livet, en del verkar kunna åka räkmacka och glassa sig genom livet.. men de har sina bekymmer. Andra får kämpa och arbeta mer för att se till att livet går dit man vill, och det kantas också av sina bekymmer.

Blev så upprörd idag när jag hörde på radio om en ung tjej som har växt upp i en missbruksfamilj, dåliga förhållanden och pissig skolgång... det som upprörde mig var att hennes fokus var att vara förbannad på att ingen gjort något när hon var sex å - när bekymrena startade, hon var förbannad för att det tagit så lång tid för samhället att vakna och vilja hjälpa henne. Va Fan!! Shit happens, ska hon nu gå i femton år och vara avig mot att inget gjorts förrän nu förlorar hon ju resten av sin ungdom också. Det som har hänt, har hänt - man får göra det bästa av dagen och se framåt. ingen ide att gräma sig över något som inte går att ändra på.

Många har upplevt sitt eget helvete, växt upp under förhållanden som vi inte anser anständiga, och det måste vi göra något åt, vi måste lära av historien inte gräva ner oss och spotta i motvind.