kaffetårar bland fallna löv
Älskade höst, jag hatar dig....
Du symboliserar slutet på cirkeln när allt vissnar och dör, dagarna blir kortare och luften rå. Ändå kan jag inte låta bli att känna en slags upprymdhet när det varma kaffet smakar extra gott för att det är kallt ute.. eller för att de döende växternas färger gör min dag till ett skådespel.
Jag får ta fram alla ljusstakar och köpa femhundra värmeljus, yllefilten som farmor har gjort tjänar åter sitt syfte i soffan och det är extra härligt att krypa tätt, tätt intill mannen i mitt liv.
Nu börjar också oron gnaga i själen hos alla som saknar hem, som varken har yllefilt, värmeljus, man eller tak... När kylan kryper tätt intill är det hos alla dem den stannar kvar.
Om dagarna pratar jag om jobb, en plats att höra till där man får känna sig nyttig och tjäna sitt uppehälle, jag pratar om vidareutveckling och självkännedom... allt sånt där som inte betyder någonting så länge man inte är trygg, varm och mätt. Hösten kryper på och verkligheten kan vara obarmhärtig. Jag vet att det fanns barn när jag var liten som sov ute i bilvrak om nätterna för det var bättre än att gå hem, och jag misstänker att det inte har förändrats ett dugg. Jag vet också att barn i alla åldrar är extremt lojala mot sina föräldrar och skickliga på att dölja sanningen för samhället - därför kommer barnen få fortsätta sova ostört i bilvraken... Jag vet att det måste till en förändring i myndigheternas tänk kring barn som far illa, för som det ser ut i dag - famlar dom i mörkret.
Hur kan man om man går sönder redan som liten förväntas fixa sig själv och fungera utan problem? Jag kan inte hjälpa en människa att vidareutvecklas om han inte var färdig till att börja med...
Glöm inte att just DU är viktig och unik, och värd att kämpas för
DU har en speciell funktion i min värld, som inte skulle vara densamma utan dig
/Moe
Du symboliserar slutet på cirkeln när allt vissnar och dör, dagarna blir kortare och luften rå. Ändå kan jag inte låta bli att känna en slags upprymdhet när det varma kaffet smakar extra gott för att det är kallt ute.. eller för att de döende växternas färger gör min dag till ett skådespel.
Jag får ta fram alla ljusstakar och köpa femhundra värmeljus, yllefilten som farmor har gjort tjänar åter sitt syfte i soffan och det är extra härligt att krypa tätt, tätt intill mannen i mitt liv.
Nu börjar också oron gnaga i själen hos alla som saknar hem, som varken har yllefilt, värmeljus, man eller tak... När kylan kryper tätt intill är det hos alla dem den stannar kvar.
Om dagarna pratar jag om jobb, en plats att höra till där man får känna sig nyttig och tjäna sitt uppehälle, jag pratar om vidareutveckling och självkännedom... allt sånt där som inte betyder någonting så länge man inte är trygg, varm och mätt. Hösten kryper på och verkligheten kan vara obarmhärtig. Jag vet att det fanns barn när jag var liten som sov ute i bilvrak om nätterna för det var bättre än att gå hem, och jag misstänker att det inte har förändrats ett dugg. Jag vet också att barn i alla åldrar är extremt lojala mot sina föräldrar och skickliga på att dölja sanningen för samhället - därför kommer barnen få fortsätta sova ostört i bilvraken... Jag vet att det måste till en förändring i myndigheternas tänk kring barn som far illa, för som det ser ut i dag - famlar dom i mörkret.
Hur kan man om man går sönder redan som liten förväntas fixa sig själv och fungera utan problem? Jag kan inte hjälpa en människa att vidareutvecklas om han inte var färdig till att börja med...
Glöm inte att just DU är viktig och unik, och värd att kämpas för
DU har en speciell funktion i min värld, som inte skulle vara densamma utan dig
/Moe
Kommentarer
Trackback
